Kategoriarkiv: Övrigt

IDEELLT/SOCIALA MEDIA: Barnen framför allt

Barnen framför allt

Idag påbörjade jag projektet med att se till att föreningen Barnen framför allt blir synliga i sociala media. Det känns väldigt bra att få hjälpa till med detta eftersom BFA var den förening som hjälpte till med min egen adoption, 1984.

Barnen Framför Allt – Adoptioner är en ideell förening som bildades 1979 av ett antal föräldrar, som själva adopterat barn. Föreningen arbetar inom tre verksamhetsgrenar: adoption, bistånd och fadderskap. 

Jag har idag sett till att BFA fått ett Twitterkonto och en officiell Facebooksida. Jag har även sett till att dessa fått en enhetlig design som stämmer överens med föreningens övriga kommunikation och grafiska profil.
Min nästa uppgift blir att hjälpa till med att få BFA att hitta sitt egna sätt att kommunicera på när det gäller sociala media.

Du kan läsa mer om Barnen framför allt på deras hemsida: www.bfa.se.

Du kan även läsa om min föreläsning hos BFA som jag höll sommaren 2013, här.

Min kvinnliga motsvarighet (i röstbranschen)

I förra veckan hade jag nöjet att få ta en fika ihop med komikern, imitatören och röstskådespelerskan Anneli Heed.

Anneli är på många sätt en kvinnlig motsvarighet till mig själv – hon har jobbat med radio, speakar reklam i alla dess former och imiterar kända röster.
Skillnaderna mellan mig och Anneli innefattar att jag numera jobbar med podcasts och precis börjat min bana med att dubba medan Anneli jobbar med TV och radio (SR), krogshower och har dubbat i över sju år!

Jag måste bara säga att det var ett nöje att få träffa Anneli och prata om röstskådespeleri, imitationer och allt som har med vår bransch att göra. För det är VÄLDIGT sällan som röster får en chans att mötas ens på ett yrkesmässigt plan i Sverige. Våra jobb funkar inte som i USA där hela skådespelarensemblen sitter samlad och spelar mot varandra, utan allt som oftast sitter vi ensamma i vårt bås och agerar mot inspelade ljud och röster. Och jag tror det är väldigt svårt att förstå vad vi verkligen jobbar med och hur mycket arbete som ligger bakom allt, om du inte är röstskådespelare själv.

Om någon frågor mig efter en kvinnlig imitatör så rekommenderar jag Anneli Heed. Hon har en fantastisk talang, är galet kvick och otroligt passionerad för det här jobbet.

Besök gärna hennes sida: AnneliHeed.com

Nedanför hittar du ett klipp med Anneli från Vakna med The Voice. Spola så du kommer 1.09 in i klippet eller klicka här.

Minidokumentär: Den 91-åriga radioamatören


Stridspilot under Andra världskriget, radioamatör som haft kontakt med MIR och nu även pigg 91-åring. Någon borde spela in det här.

Passion är någonting som fascinerar mig. Du kan möta en person som verkar lite tystlåten eller som du bara inte får grepp om, men om du tar reda på vad personens passion är så lyser hen upp som en spernova. Det kan vara en passion för naturen, modelltåg, musik, film, porslinsfigurer, garn, jord, det spelar ingen roll. En person som får prata om det hen älskar kommer förmodligen att lyckas med att slita med dig in i berättelser som kan berika dig under en timme eller resten av livet.

Bengt Olsson är en passionerad människa. Han är även min frus farfar.
Bengt fyller 91 nu i oktober 2012 och under helgen besökte vi honom för att fira.

Redan i tonåren kände jag att jag pratade alldeles för lite med de äldsta personerna i min släkt. Eller rättare sagt, jag lyssnade för lite. De är uppväxta under en helt annan tid och har erfarenheter och upplevelser som jag aldrig kommer kunna dela. Deras berättelser ger inte bara en tillbakablick i hur det var på deras tid, både det bra och det dåliga, utan ger också en bild av varför vissa saker är som de är idag. Det i sin tur kan ge idéer om hur vi gör det bättre framöver.

Jag har pratat en del med mina egna far- och morföräldrar. Nu är det inte alla äldre som är intresserade att prata heller, men det finns verkligen guldkorn. Som Bengt. Och den här gången filmade jag.

Det är nog både sorgligt och fantastiskt att bli så gammal som 91. Som Bengt säger i filmen så är alla hans gamla amatörradiovänner borta och tidigare i år gick hans fru Marianne bort. Men det finns ju även glädjen i att få fortsätta se sina barn och barnbarn växa och utvecklas. Och när man är så teknikintresserad som Bengt så är detta säkerligen en intressant tid att få uppleva också. Trots att man kanske inte hänger med i precis allt.

Titta på minidokumentären och låt en person från en helt annan tid berätta om lite kort om sin resa genom ett liv av passion. Om du så bara stannar upp för en sekund, andas in och fascineras av livets gång så har Bengt lyckas smitta av sin passion lite grann. Och jag tror det gör världen till en varmare plats.

Glöm inte att Bengt har en humoristisk sida också. Jag har lagt upp ett antal filmer med honom under namnet ”Dancing Bengt”. Det började med ett infall från honom vid 86-års ålder och fortsätter med dans på mitt bröllop och morgongympa, Gangnam Style.

Grattis på födelsedagen, Bengt Olsson, SM3AKX!

Nördblogg: Mina tankar kring nya Teenage Mutant Ninja Turtles

Tre tår? Kan det här verkligen bli bra?

Eftersom jag inte har någon radioshow att prata i … ÄN, så har jag bestämt mig för att skriva av mig lite om mina åsikter kring Nickelodeons nya version av TMNT, Teenage Mutant Ninja Turtles, som hade premiär nyligen. Jag bara måste få ur mig det här. Låt mig börja med att snabbt sammanfatta min relation till Turtles.

Jag är född 1984, samma år som TMNT skapades av Kevin Eastman och Peter Laird. Det var först på 90-talet som de fyra sköldpaddorna blev populärkultur i min vardag här i Sverige. Jag prenumererade på serietidningen, älskade den tecknade tv-serien och kunde dö lycklig efter att ha sett de två (”otecknade”, som vi sa då) spelfilmerna (vi låtsas som att trean inte existerar för den är vedervärdig). Jag hade leksakerna, jag försökte skapa egna nunchucks och lekte att jag var en sköldpadda varje gång vi åt pizza hemma. Min favorit var, och är fortfarande, Donatello.

Jag hade förövrigt inte mycket till övers för den datoranimerade spelfilmen, TMNT, från 2007. Det var en stunds lättare underhållning, men ingenting som bestod.

Mitt intresse för TMNT återuppväcktes på riktigt när Michael Bays studio annonserade att de höll på att jobba med en ny spelfilm med Turtles, en mörkare, vuxnare version. Om du läst det minsta om det så: Ja, jag är extremt glad att de skjutit på den tågkrocken och jobbar om manuset.

Nyligen började man även distribuera gamla och nya TMNT-serier digitalt, vilket gjort att jag kunnat gå tillbaka och läsa de ursprungliga, ganska mörka serierna, från 80-talet. Det är ett nöje för ett Turtles-fan.


Som du förstår så ligger Leonardo, Donatello, Michelangelo och Raphael mig väldigt varmt och hjärtat, så jag gick in i Nickelodeons nya serie med väldigt kritiska ögon. Man förstör inte mina barndomshjältar obestraffat (eller jo, men jag kan gnälla om det på internet om din version inte passar mig).
Jag kan tillägga att jag nyligen började se om den gamla tecknade serien från 90-talet, men även med nostalgiglasögonen på så har jag svårt att titta igenom ett helt avsnitt. Seriens tempo har inte åldrats särskilt bra, tyvärr.


Det första som jag sa när jag såg promon för Nickelodeons nya Turtles-serie var: ”Ska de verkligen ha tre tår? Det här blir aldrig bra”. Det här tror jag är en typisk nördreaktion eftersom vi så passionerat älskar någonting och jämt och ständigt är rädda att någon ska komma och pissa på det vi älskar och håller kärt. Vi har ju varit med om det ett antal gånger redan, både när det gäller filmatisering av böcker, uppföljare till gamla klassiska spel eller som här, återutgivande av en gammal klassisk franchise.
Men efter premiäravsnittet av nya TMNT så säger jag: ”Åh vad fel jag hade. Det här kan bli väldigt bra”

Ursprungsstorymässigt så plockar man från olika hörn i nya TMNT. Till exempel så har Nickelodeon blandat i hur man tolkar Splinters bakgrund. Man tar från både originalserien och 90-talets tv-version vilket resulterar i att Splinter fått sin fru mördad av Oroku Saki/Shredder och kombinerar detta med att Splinter själv en gång var Hamato Yoshi och inte bara Hamato Yoshis husdjur.
Yoshi-san köpte sig en dag fyra sköldpaddor för att ha som husdjur, men på vägen hem råkar han springa in i ett par skumma typer som har en affärsuppgörelse med någon form av självlysande gel i ett rör. De ser Yoshi och börjar jaga honom. Det hela slutar i att Hamato Yoshi och sköldpaddorna kommer i kontakt med denna mystiska gel och resten är historia (det här borde till och med Michael Bay förstå, ÄVEN fast det står på svenska. Så enkelt är det).

Det jag ser i Nickelodeons TMNT, är Turtles för en ny generation ungdomar. Serien är snabbare, smartare, mordernare och roligare. Den verkar hitta en egen identitet samtidigt som man inte tvekar att flörta med oss gamla fans, som är vuxna nu, genom att remixa 90-talsseriens introlåt och använda som intro till den nya showen. Du kan höra bitar av den i trailern här ovan.

Michaelangelo, Donatello, Leonardo och Raphael. Alla med sin unika kroppshydda.

Något jag verkligen gillar är det faktum att sköldpaddorna för första gången känns som att de är tonåringar. Det första avsnittet utspelar sig på deras 15-årsdag, eller ”mutation day”, och de får fira genom att gå upp från kloakerna och titta på New York för första gången i sina liv. Jag ska inte spoila något, men upptäckten av ny mat istället för alger och mask är inget annat än ren charm och underhållning.
Deras ungdomliga personligheter lyser igenom i både dialog, i sätten att tackla utmaningar, samt design. Den här gången har man inte tagit en och samma modell av Turtle och bara satt olika bandanafärger på dem, utan man har designat dem som individer. Och jag gillar det jättemycket. Sen att April O’Neil även hon är 15 år är ett smart drag som jag verkligen vill se hur det kommer att spela in i det stora universumet.
Jag gillar även de anime-inspirerade reaktionsanimationerna (vettefan vad jag ska kalla dem annars) som faktiskt passar in bra. Pappa Splinter är ju ändå japan.
Jag baserar ju denna text på ENDAST premiäravsnittet och ska inte spoila så mycket, men jag kan nämna att Shredder är kvar (vars röst görs av den helt makalösa Kevin Michael Richardson) och även Krang. Hur detta kommer att utvecklas vidare får vi se.

TMNT i sin ursprungliga, icke-snuttifierade, form.

Nu är du ju ändå på 1man20voices.com, så jag måste ju nämna rösterna lite mer än bara genom att namndroppa Kevin Michael Richardson. Det är en intressant liten skara personer som lånar ut sina stämband till de fyra ninjasköldpaddornas värld 2012.

Leonardo, spelas av Jason Biggs. Detta var till en början en liten kontrovers bland amerikanska föräldrar (jag gissar att det var ute bland den kristna högern?) eftersom Jason Biggs kanske mest är känd för att ha stoppat sin penis i en paj på vita duken och sen plågat oss med liknande situationer i jag-vet-inte-hur-många-filmer. Jag tycker Biggs insats i avsnitt ett var klanderfri. Jag gillade Leonardo rakt igenom, både personligheten och rösten.

Donatello, spelas av Rob Paulsen. Detta var OCKSÅ en kontrovers till en början eftersom den talangfulle Paulsen spelade Raphael i 90-talsserien. Personligen ändras min åsikt kring Robs röst från roll till roll, men han passar i mina öron mycket bättre som Donatello än som Raphael, år 2012.

Michaelangelo, spelas av Greg Cipes. Greg är den röstskådis jag har minst koll på av hela bunten, kanske mest för att han håller till i serier jag inte koller på, som BEN 10 och New Teen Titans. Men Gregs Michaelangelo är knasig, ung, naiv, tokig, roliga och mycket, mycket underhållande. Jag älskade honom från första stund. Mike, alltså. Inte Greg. Eller indirekt, Greg, såklart.

Och slutligen:

Raphael, spelas av Sean Astin. Det här har uppmärksammats stort i i nördkretsar, inte minst för att Astin även verkar bli Raphs röst i Michael Bays Turtles-film (om den någonsin kommer ut). Sean är mest känd för att han spelade Sam i Peter Jacksons Lord Of The Rings-trilogi och hans tolkning av Raphael är verkligen klockren. Animatörerna har gett den röde sköldpaddan en atityd och hårdhet som får honom att (som sig bör) stå ut i kvartetten och Sean Astins röst hjälper mycket på traven. Jag kunde till en början faktiskt inte höra att det var han.

Det var lite av mina tankar. Jag tycker stämningen, känslan och detaljerna känns lovande för framtiden. Att man tar sig tid att visa sköldpaddorna i stridsställning innan fighten, att man mejslar ut karaktärerna och ger dem utrymme att växa, samt att man ändå ser till det arv man förvaltar, detta är positiva saker. Jag ser fram emot mer. När jag ser alla sköldpaddorna på rad så får jag samma glädjepirr i magen 2012 som jag fick 1992 och det kan inte vara ett dåligt betyg.

Vad tycker Du själv nya TMNT? Håller du med mig?
Finns det fortfarande en liten cell i dig som i hemlighet önskar att du snubblade över en flaska mutagen och en havssköldpadda imorgon? Eller har du vuxit ifrån det?

Kommentera här eller hojta på mig via FACEBOOK eller TWITTER.