Nördblogg: Mina tankar kring nya Teenage Mutant Ninja Turtles

Tre tår? Kan det här verkligen bli bra?

Eftersom jag inte har någon radioshow att prata i … ÄN, så har jag bestämt mig för att skriva av mig lite om mina åsikter kring Nickelodeons nya version av TMNT, Teenage Mutant Ninja Turtles, som hade premiär nyligen. Jag bara måste få ur mig det här. Låt mig börja med att snabbt sammanfatta min relation till Turtles.

Jag är född 1984, samma år som TMNT skapades av Kevin Eastman och Peter Laird. Det var först på 90-talet som de fyra sköldpaddorna blev populärkultur i min vardag här i Sverige. Jag prenumererade på serietidningen, älskade den tecknade tv-serien och kunde dö lycklig efter att ha sett de två (”otecknade”, som vi sa då) spelfilmerna (vi låtsas som att trean inte existerar för den är vedervärdig). Jag hade leksakerna, jag försökte skapa egna nunchucks och lekte att jag var en sköldpadda varje gång vi åt pizza hemma. Min favorit var, och är fortfarande, Donatello.

Jag hade förövrigt inte mycket till övers för den datoranimerade spelfilmen, TMNT, från 2007. Det var en stunds lättare underhållning, men ingenting som bestod.

Mitt intresse för TMNT återuppväcktes på riktigt när Michael Bays studio annonserade att de höll på att jobba med en ny spelfilm med Turtles, en mörkare, vuxnare version. Om du läst det minsta om det så: Ja, jag är extremt glad att de skjutit på den tågkrocken och jobbar om manuset.

Nyligen började man även distribuera gamla och nya TMNT-serier digitalt, vilket gjort att jag kunnat gå tillbaka och läsa de ursprungliga, ganska mörka serierna, från 80-talet. Det är ett nöje för ett Turtles-fan.


Som du förstår så ligger Leonardo, Donatello, Michelangelo och Raphael mig väldigt varmt och hjärtat, så jag gick in i Nickelodeons nya serie med väldigt kritiska ögon. Man förstör inte mina barndomshjältar obestraffat (eller jo, men jag kan gnälla om det på internet om din version inte passar mig).
Jag kan tillägga att jag nyligen började se om den gamla tecknade serien från 90-talet, men även med nostalgiglasögonen på så har jag svårt att titta igenom ett helt avsnitt. Seriens tempo har inte åldrats särskilt bra, tyvärr.


Det första som jag sa när jag såg promon för Nickelodeons nya Turtles-serie var: ”Ska de verkligen ha tre tår? Det här blir aldrig bra”. Det här tror jag är en typisk nördreaktion eftersom vi så passionerat älskar någonting och jämt och ständigt är rädda att någon ska komma och pissa på det vi älskar och håller kärt. Vi har ju varit med om det ett antal gånger redan, både när det gäller filmatisering av böcker, uppföljare till gamla klassiska spel eller som här, återutgivande av en gammal klassisk franchise.
Men efter premiäravsnittet av nya TMNT så säger jag: ”Åh vad fel jag hade. Det här kan bli väldigt bra”

Ursprungsstorymässigt så plockar man från olika hörn i nya TMNT. Till exempel så har Nickelodeon blandat i hur man tolkar Splinters bakgrund. Man tar från både originalserien och 90-talets tv-version vilket resulterar i att Splinter fått sin fru mördad av Oroku Saki/Shredder och kombinerar detta med att Splinter själv en gång var Hamato Yoshi och inte bara Hamato Yoshis husdjur.
Yoshi-san köpte sig en dag fyra sköldpaddor för att ha som husdjur, men på vägen hem råkar han springa in i ett par skumma typer som har en affärsuppgörelse med någon form av självlysande gel i ett rör. De ser Yoshi och börjar jaga honom. Det hela slutar i att Hamato Yoshi och sköldpaddorna kommer i kontakt med denna mystiska gel och resten är historia (det här borde till och med Michael Bay förstå, ÄVEN fast det står på svenska. Så enkelt är det).

Det jag ser i Nickelodeons TMNT, är Turtles för en ny generation ungdomar. Serien är snabbare, smartare, mordernare och roligare. Den verkar hitta en egen identitet samtidigt som man inte tvekar att flörta med oss gamla fans, som är vuxna nu, genom att remixa 90-talsseriens introlåt och använda som intro till den nya showen. Du kan höra bitar av den i trailern här ovan.

Michaelangelo, Donatello, Leonardo och Raphael. Alla med sin unika kroppshydda.

Något jag verkligen gillar är det faktum att sköldpaddorna för första gången känns som att de är tonåringar. Det första avsnittet utspelar sig på deras 15-årsdag, eller ”mutation day”, och de får fira genom att gå upp från kloakerna och titta på New York för första gången i sina liv. Jag ska inte spoila något, men upptäckten av ny mat istället för alger och mask är inget annat än ren charm och underhållning.
Deras ungdomliga personligheter lyser igenom i både dialog, i sätten att tackla utmaningar, samt design. Den här gången har man inte tagit en och samma modell av Turtle och bara satt olika bandanafärger på dem, utan man har designat dem som individer. Och jag gillar det jättemycket. Sen att April O’Neil även hon är 15 år är ett smart drag som jag verkligen vill se hur det kommer att spela in i det stora universumet.
Jag gillar även de anime-inspirerade reaktionsanimationerna (vettefan vad jag ska kalla dem annars) som faktiskt passar in bra. Pappa Splinter är ju ändå japan.
Jag baserar ju denna text på ENDAST premiäravsnittet och ska inte spoila så mycket, men jag kan nämna att Shredder är kvar (vars röst görs av den helt makalösa Kevin Michael Richardson) och även Krang. Hur detta kommer att utvecklas vidare får vi se.

TMNT i sin ursprungliga, icke-snuttifierade, form.

Nu är du ju ändå på 1man20voices.com, så jag måste ju nämna rösterna lite mer än bara genom att namndroppa Kevin Michael Richardson. Det är en intressant liten skara personer som lånar ut sina stämband till de fyra ninjasköldpaddornas värld 2012.

Leonardo, spelas av Jason Biggs. Detta var till en början en liten kontrovers bland amerikanska föräldrar (jag gissar att det var ute bland den kristna högern?) eftersom Jason Biggs kanske mest är känd för att ha stoppat sin penis i en paj på vita duken och sen plågat oss med liknande situationer i jag-vet-inte-hur-många-filmer. Jag tycker Biggs insats i avsnitt ett var klanderfri. Jag gillade Leonardo rakt igenom, både personligheten och rösten.

Donatello, spelas av Rob Paulsen. Detta var OCKSÅ en kontrovers till en början eftersom den talangfulle Paulsen spelade Raphael i 90-talsserien. Personligen ändras min åsikt kring Robs röst från roll till roll, men han passar i mina öron mycket bättre som Donatello än som Raphael, år 2012.

Michaelangelo, spelas av Greg Cipes. Greg är den röstskådis jag har minst koll på av hela bunten, kanske mest för att han håller till i serier jag inte koller på, som BEN 10 och New Teen Titans. Men Gregs Michaelangelo är knasig, ung, naiv, tokig, roliga och mycket, mycket underhållande. Jag älskade honom från första stund. Mike, alltså. Inte Greg. Eller indirekt, Greg, såklart.

Och slutligen:

Raphael, spelas av Sean Astin. Det här har uppmärksammats stort i i nördkretsar, inte minst för att Astin även verkar bli Raphs röst i Michael Bays Turtles-film (om den någonsin kommer ut). Sean är mest känd för att han spelade Sam i Peter Jacksons Lord Of The Rings-trilogi och hans tolkning av Raphael är verkligen klockren. Animatörerna har gett den röde sköldpaddan en atityd och hårdhet som får honom att (som sig bör) stå ut i kvartetten och Sean Astins röst hjälper mycket på traven. Jag kunde till en början faktiskt inte höra att det var han.

Det var lite av mina tankar. Jag tycker stämningen, känslan och detaljerna känns lovande för framtiden. Att man tar sig tid att visa sköldpaddorna i stridsställning innan fighten, att man mejslar ut karaktärerna och ger dem utrymme att växa, samt att man ändå ser till det arv man förvaltar, detta är positiva saker. Jag ser fram emot mer. När jag ser alla sköldpaddorna på rad så får jag samma glädjepirr i magen 2012 som jag fick 1992 och det kan inte vara ett dåligt betyg.

Vad tycker Du själv nya TMNT? Håller du med mig?
Finns det fortfarande en liten cell i dig som i hemlighet önskar att du snubblade över en flaska mutagen och en havssköldpadda imorgon? Eller har du vuxit ifrån det?

Kommentera här eller hojta på mig via FACEBOOK eller TWITTER.

8 reaktion på “Nördblogg: Mina tankar kring nya Teenage Mutant Ninja Turtles

  1. Dr Gurka

    Intressant, hatten av för din nördighet! Tyvärr var jag för gammal för TMNT när det begav sig på 90-talet.

    Svara
  2. hadirajan

    Det här ska klart bli intressant, är född -81 så jag har samma uppväxt som du där Turtles dominerade i slutet på 80 talet(hade satellit tv:)
    Har nu med hjälp av min 4,5 åriga som fått återupptäcka de gamla serierna och håller med om att de inte åldrats bra alls.. speciellt när jag tvingas titta på de horribelt dubbade svenska avsnitten….
    Så det ska bli intressant att se om detta hade kunnat ge dem återupprättelse som de gröna hjältarna förtjänar.

    Svara
  3. J

    Är född 1982, och älskar det. 2003 års TV-serie började ju bra, men sedan blev det för mycket anime (och du vet nog vad 2003 års serie gjorde med Shredders ursprung, förstörde det mesta redan under säsong 2).

    Svara
    1. 1man20voices Inläggsförfattare

      Jag hade inte sett nått av 2003 års serie förrän igår. Har bara sett första avsnittet, men redan tycker att Nickelodeons sköldpaddor har hundra gånger mer personlighet.
      Jag vet vad 2003:orna gjorde med Shredder eftersom jag sett Turtles Forever (som jag gillade) och jag vet inte om det är någon idé att se vidare 😛

      Svara
  4. hjaelte

    För mig så låter kombinationen Greg och Sean helt fantastisk och hela alltet snuddar så snyggt mellan orginalet och 80-talsserien.

    MEN.

    Fabrorn på svenska Nickelodeon har sett till att den svenska dubbningen skall låta så generic att det blir pinsamt att se på det. Jag såg just trailern på nickelodeon.se – jag vill gråta.

    Svara
    1. 1man20voices Inläggsförfattare

      Absolut!

      Men du. Hörde just den svenska dubbningen. Det lät inte bra alls.
      Problemet med dubbningen i Sverige är att man inte alls verkar fundera på/ha tid att leta rätt på skådespelare som vill göra rollen rättvisa. Det känns som så mycket ”ett extraknäck” och inte ”en roll att axla”. Väldigt tråkig känsla. Det kanske är jag som läser inte alldeles för mycket i hur dubbning ska fungera, men det är i alla fall med den infallsvinkeln JAG skulle gå in i studion.

      Svara
  5. Pingback: Intervju: Turtles-snack i Aftonbladet | 1 Man – 20 Voices

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *